Örebro Tribune

Den officiella bloggen på Örebro Tribune

14 nov 2018 - 2 min läsning -

Elsa Grell

Älskar. Älskar inte.

Året är 2016. Jag är 18 år. Den välkända doften av idrottshall och den än mer välkända doften av svettiga knäskydd söker sig in i näsan. Jag zonar ut och tittar på alla människor på läktarna som jublar och firar. Både på höger och vänster läktare finns de. Jag känner den enorma lyckan i mig, det känns som att jag skulle kunna springa tusen varv runt Örebro. Jag känner även en oändlig lättnad. Örebro Volley vann mot Svedala i kvartsfinalen. Vi vann. Vi ska spela SM-final. Mitt i allt detta står jag, mitt på golvet i Idrottshuset med mitt otroliga lag och jag tänker för mig själv ”Det här är vad jag kämpat för. Det här är vad jag drömt om. Det här är varför jag spelar volleyboll.”

Det blev ett SM silver det året och efter den säsongen tog jag mitt pick och pack och drog till USA. Där glömde jag varför jag spelade volleyboll. På några månader var hela känslan från kvartsfinalmatchen borta och jag hittade inte alls glöden eller kärleken till sporten. Varför har jag lagt ner hela mitt liv till denna sport? Varför har jag offrat vänner, gymnasieliv och annan typ av fritid till det här? Jag slutade med volleyboll vid årsskiftet 2016/2017.

Nu, sådär två år senare, är jag tillbaka i Örebro. Jag var tillbaka i Idrottshuset i oktober, denna gång på läktaren för att heja på tjejerna i Örebro Volley. Där stötte jag på flera bekanta ansikten som alla verkade ha samma fråga ”Blir du inte lite sugen på att spela?” Och jag gav samma svar till alla ”Nej, faktiskt inte”. Det är ungefär två år jag levt utan att ha en tanke på volleyboll. Visst har jag plockat upp en boll på stranden för att göra några slag men sen var jag klar. Det är underligt hur man kan lägga ner hela sitt liv på något och sen inte sakna det alls.

Under matchens gång fick jag däremot lite kli i fingrarna. Visst blev jag väl liiite sugen. Men jag insåg också vilka delar jag saknar och vad jag inte saknar. Den gemenskapen som finns i sporten är svårslagen. Framförallt den som finns hos Örebro Volley, de är som en familj. Att se dem på planen fick mig att sakna att vara en del av den familjen. När de sen stod där på golvet som segrare över Gislaved saknade jag även den känslan. Känslan att ha vunnit som ett lag. Varje personi laget utger en viktig pelare. Alla har verkligen dragit sitt strå till stacken.

Samtidigt blev jag påmind om alla de timmar de lägger ner på idrotten. Hur hårt de sliter och hur lite det faktiskt syns. Som åskådare glömmer man att de här tjejerna kämpar som in i helvetet varje dag. Dels på planen och i gymmet för att utvecklas fysiskt, men också mentalt och framför allt kämpar flera av dem bara för att få ihop vardagen.

Jag har försökt hitta slutklämmen på den här texten, men inget känns riktigt passande. Jag fortsätter fundera över frågan hur man kan vigt sitt liv åt något som plötsligt känns så främmande. Samtidigt som jag fortsätter fascineras över det slit som tjejerna i Örebro Volley fortsätter med varje dag. Så kommer en plötslig tanke, såhär i skrivandets stund, undra hur många av er läsare som faktiskt varit på en volleyboll match…?

Vill ni läsa mer om mina tankar bakom det jag skriver om? Kolla då in på min blogg varje torsdag.

Julen är här... eller?