Officiell blogg på Örebro Tribune

Kiss, ett av världens största rockband. Bandet som slog igenom på 70-talet med blod, smink och klatschig partyrock.

Bandet som återuppstod på 90-talet och blev en miljardindustri. Bandet som aldrig föll mig i smaken tills jag upptäckte Vinnie Vincent.

Året är 1997 och jag fyller 14 år, jag har sagt till min tio år äldre syster att jag lyssnar på hårdrock. När jag fyller år får jag en samlings-cd med bland annat låtar från Sepultura, Fear Factory, Napalm Death, Helmet och mycket, mycket mer. Jag fastnade för den hårda musiken, den tunga och skrikiga musiken, Sepultura, Pantera och White Zombie blev snabbt mina nya idoler.

I samma period återförenades det kultförklarade rockbandet Kiss, efter nästa 15 år utan smink återvände bandet till 70-talets blod, smink och bombastiska liveshower. Bandet som lyckats skapa en helt egen livsstil runt om sig, bandet som anser ser sig vara världens bästa band.

Svårt att fastna för Kiss

Men jag som nyss att upptäckt det brasilianska trashmetal bandet Sepultura och de amerikanska groove-metalbanden Pantera och White Zombie hade svårt att köpa Kiss lättsamma och kommersiella låtar. Jag tyckte det var ren skit, fjantig musik som jag lika gärna kunde förpassa till rännstenen.

Inte ens 15 år senare när jag skulle skapa en musiklista till en 70-tals fest kunde jag fastna för Kiss. Även om jag la till runt elva låter med bandet och lyssnade igenom klassiker som Strutter, Detroit Rock City och God of Thunder hittade jag inte gnistan, jag förstod aldrig vad som gjorde detta band så stora. Jag tyckte det var enkelt, simpelt och tråkigt.

Men vändning skulle komma, även om det skulle ta nästa 20 år. Idag har jag förstått vad som gjorde Kiss så stora, eller vad som gör Kiss så speciella, varför så många älskar detta bandet. Man har med enkla sätt skapat en mytologi runt sig själv och live är Kiss en upplevelse i sig.

Vinnie Vincent fick mig att uppskatta bandet Kiss

Fast min väg in i Kiss gick genom den idag mytomspunne Vinnie Vincent, gitarristen som ersatte Ace Frehley 1982 och helt ändrade Kiss sound till något hårdare, skitigare och modernare. 2017 visade SVT dokumentären Kiss och gitarristen som försvann, som handlar om bandet och hur de hade två storhetsperioder och även hur Vincent räddade bandet när det krisade som allra mest.  

Dokumentären var välgjord, hade ett coolt soundtrack med artister som The Hellacopters, Janis Joplin, Grand Funk Railroad och självklart Kiss. Genom historien om Kiss kunde man berätta om hur hård och tuff musikbranschen är, och om hur ena dagen är på toppen av berg men hur fort du kan ligga på botten och kravla.  

Men det som Vincent skapade i Kiss under sin korta period kan vara något av det bästa bandet har släppt. Det började redan på Creatures of the Night från 1982 där Vincent var med och skrev låtarna Love It Loud, I Still Love You och Killer. Redan på Love It Loud kan man höra det nya och hårda soundet Vincent bidrog med till bandet. Där även Eric Carrs trumspel är fantastiskt.

När sedan Kiss valde att ta bort sminket för albumet Lick it up från 1983 var Vinnie Vincent en fullfärdig medlem och hans bidrag på albumet var enormt. Hans gitarrspel och låtskrivartalang var utöver det vanliga, det var ett rått, hård men samtidigt svängigt sound och Kiss hade lämnat 70-talet bakom sig och blivit ett riktigt hårdrockband, ett band som var mycket bättre än många av konkurrenterna under 80-talet.

Och för mig som en gång i tiden hatade Kiss kan med jämna mellanrum slänga på någon av de alster som kom på 80-talet och det tidiga 90-talet. Men även en och en annan låt från 70-talet. Vinnie Vincent fick mig att uppskatta Kiss och på samma gång glömmer jag bort allt hat jag en gång i tiden hade mot gruppen som blev världens bästa band två gånger.