”Jag är lycklig. Jag vill gråta men denna gång av glädje och inget annat.”

En anteckning i min mobil från några veckor sedan. En annan anteckning i min mobil är från en månad sen och är lite längre;

”Hjärnmonster. De är där och de är det värsta jag vet. Jag kan inte tänka. För i min hjärna säger någon - Du är sämst och du förstår inte. - Den rösten tar över allt. Även om någon förklarar och jag precis förstår, säger rösten ännu högre och starkare  - Du fattar ju inte alls. Du suger. -  Där vänds världen. Jag kan inget och hjärnan slutar att fungerar. Allt liksom stannar. Och jag är inte längre fröken perfekt eller fröken duktig. Då börjar rösten om. - Du är sämst. Du kan inget. Du är inget för världen -  och vem kan då fortsätta livet som om inget har hänt?  Kom igen, du är ju ingen eller inget för världen. Inte ens din egen hjärna tycker det.”

Ångest och depression är vanligt i vår värld men inget vi pratar öppet om. Vi kan utan problem prata om hur vi bröt benet och kompisar skriver gärna något litet på gipset. Men om man ligger hemma i en depression eller om världen färgats med en mer gråskalig ton av ångest är det inget vi tar upp med kompisarna.

36 procent av Sveriges befolkning mellan 16-84 år gamla hade någon form av problem med ångest, ängslan eller oro år 2016. Strax under hälften av de som angav att de upplevt dessa problem var i åldrarna 16-29. De som är mest drabbade av någon form av psykisk ohälsa var kvinnor i åldrarna 18-24. Mellan 2006 och 2016 ökade psykisk ohälsa hos unga mellan 18-24 år med runt 70%. Trotts detta är ämnet psykisk ohälsa fortfarande något vi anser vara någorlunda tabubelagt. När min generations största artist, Avicii, tidigare i år lämnade oss började debatter och diskussioner angående mental hälsa. Men lika snabbt som ämnet kom på tal, försvann det igen.

Allt fler människor börjat våga söka hjälp och däribland många unga. Tyvärr är dock väntetiderna på ungdomsmottagningar långa. Bristen på psykologer har varit ett faktum under en längre period. Jag har läst artiklar angående problemet om psykologbristen som sträcker sig bak till början av 2000talet. År 2015 kunde man få vänta på en tid hos psykolog eller kurator uppemot ett halvår och senare år ligger väntetider i vissa fall närmare ett år. Jag stod själv i kö på ungdomsmottagningen under gymnasiet och fick ett samtal i mitten av sommarlovet där de sa att det verkar finnas en plats inom närmsta månaden. Då hade jag istället valt att söka hjälp via en kvinna som hade eget företag. Dock förstår jag att alla inte har samma möjlighet som jag hade, för vissa är gratisvården på ungdomsmottagningarna den enda vägen.  

Att må dåligt, att ha en depression, vara full av ångest eller vad det nu kan vara är som att ha på sig ett par solglasögon som färgar världen med mörkare färger. Det blir viktigt att hitta sina verktyg och hitta de andra glasögonen som ger fantastiska färger till världen. Att få ta av sig sina depressionsglasögon och inse hur vacker världen är, det är inte lätt att göra själv. I vissa fall till oh med helt omöjligt.

Hur kan då detta inte blivit en större diskussion i samhället? Om psykisk ohälsa bland unga nästan dubblats på 10 år, hur är det normbrytande att tala öppet om hur vi mår? Det är inte rätt att ämnet kommer upp till ytan först när en människa som påverkat så mångas liv har nått maxgränsen av psykiskohälsa och kännt att det inte finns en annan väg ut.

I år är det val år, det är också första gången jag har rätten att rösta. Men jag undrar, var är debatterna angående mental hälsa hos våra partier? Jag vet att de finns där, men varför rapporterar inte media mer om det? Så en uppmaning till partierna;

Om ni vill nå ut till oss unga väljare, se till att prata mer öppet om dessa frågor och se till att media vågar rapportera om det.